Den 11 mars röstade riksdagen med knappast möjliga marginal, 131-130, för att regeringen skall erkänna att det osmanska riket år 1915 begick folkmord på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och så kallade pontiska greker.

Beslutet är historiskt av flera skäl. För första gången tar riksdagen på sig uppdraget att skriva historia och kräver att en stat, Turkiet, skall ta ansvar för händelser som inträffade innan denna stat bildades. Inte nog med detta. Krav ställs inte bara på att den svenska regeringen skall erkänna utan även verka för ett internationellt erkännande av ett folkmord som aldrig ägt rum. Den 11 mars skrev därmed den svenska riksdagen historia på ett sätt som i dag annars bara är möjligt i totalitära stater som Kuba eller Nordkorea.

Just de pontiska grekerna drabbades inte av de tragedier som hemsökte armenier, assyrier/syrianer och kaldéer 1915. Eftersom det torde vara en för de flesta läsare okänd folkgrupp kan en kort bakgrund vara på sin plats.

Ordet pontisk härstammar från grekiskan pontos, hav, och syftar på de urgamla grekiska kolonierna runt Svarta havet, där de första grekiska bosättningarna går tillbaka till 700-talet före Kristus. Då grundades också de pontiska grekernas centrum – staden Trapezous, våra dagars turkiska Trabzon vid den östra svartahavskusten. Här blomstrade en särartad grekisk kultur i århundraden. När korsfararna år 1204 förstörde Konstantinopel flyttades den bysantinska huvudstaden för en tid till Trabzon. Där kan man i dag se fresker med bibliska scener i kyrkan som daterar från denna tid och som, liksom sin större motsvarighet i Istanbul, heter Haghia Sophia och numera är ett museum. Efter det att staden erövrats av turkarna 1461 levde de pontiska grekerna kvar och utvecklade sin egen kultur till vilken hörde ett grekiskt språk som inte kunde förstås i Aten. Här levde greker och turkar samman även om spänningar tidvis uppstod under 1800-talets krig mellan de ryska och osmanska imperierna. Efter kriget 1828-1829 följde omkring 40 000 pontiska greker med de tillbakadragande ryska trupperna och samma mönster upprepades efter kriget 1877-1878.

Under det första världskriget ockuperades dessa områden på nytt och de pontiska grekerna hamnade 1916 under rysk kontroll. När ryssarna lämnade Trabzon i februari 1918 blev detta början till vad som i grekisk historieskrivning rätt och slätt kallas Katastrofé, Katastrofen.

Skulden för denna ”katastrof” låg i hög grad på de grekiska och brittiska regeringarna. Ett halvt år efter vapenstilleståndet i oktober 1918 beordrade den grekiske premiärministern Venizelos, uppmuntrad av sin brittiske kollega Lloyd George, sin armé att trots detta gå till attack – i maj 1919.

Bakom den grekiska offensiven låg den dröm (Megali idea) som hade dominerat grekisk politik alltsedan självständigheten 1832. Drömmen var att återupprätta det bysantinska riket i form av ett Storgrekland som sträckte sig från Cypern och Kreta i söder till Joniska havet i väster, över Makedonien i norr och som omfattade hela Mindre Asien – inklusive de av pontiska greker bebodda områdena runt Svarta havet. Tänkt huvudstad i detta grekiska storrike var Istanbul som på nytt skulle bli Konstantinopel. Det osmanskaimperiet tycktes inte ha något att sätta emot. Armén var besegrad och den politiska ledningen hade flytt från Istanbul och lämnat landet.

Då trädde Mustafa Kemal in på den politiska scenen och vände utvecklingen på ett sätt som sedan kom att ge honom epitetet Atatürk (”turkarnas fader”). Han hade haft befälet över de osmanska styrkor som slagit tillbaka de allierade styrkor som 1915-1916 försökt invadera halvön Gallipoli på Dardanellernas europeiska kust i syfte att sedan nå fram till Istanbul. Gallipoli, som i den engelskspråkiga världen blivit omskrivet som ett av de allierades största misslyckanden och en tragedi av historiska mått, är i Turkiet ihågkommet som en militär triumf och en nationell upprättelse. Genom det framgångsrika försvaret framstod Mustafa Kemal efter det första världskriget som en nationalhjälte.

Efter vapenstilleståndet blev han kallad tillbaka till Istanbul, dit han anlände samtidigt med de allierades flottor. Kemal upplevde på så sätt personligen det osmanska rikets bittra nederlag. I maj 1919, således samtidigt som grekerna gick till attack, skickades han till Samsun, den näst största pontiska staden vid svartahavskusten. Uppdraget var att övervaka demobiliseringen av den nionde armén och få stopp på den anarki som höll på att bryta ut och som bland annat lett till att halvmilitära förband trakasserade den grekiska minoriteten. Vid ankomsten fann han att delar av de turkiska arméförbanden fortfarande var intakta. Han började nu förbereda kampen för att befria de ockuperade delarna av Anatolien och slå tillbaka de framträngande grekiska trupperna.

Mustafa Kemal samlade en grupp officerare kring sig, skapade en ny nationell armé och upprättade en nationalförsamling och en skuggregering i det avlägsna Ankara. Sedan förklarade han krig mot ockupationsmakterna.

Den 10 augusti 1920 tvingades tre emissarier (sändebud) från sultanen att i Sèvres utanför Paris skriva under ett fredsfördrag med mycket hårda villkor.

Då fastslogs att allt turkiskt territorium i Europa tillsammans med större delen av Mindre Asiens västkust skulle tillfalla Grekland. Grekland hade efter sin offensiv redan ockuperat Izmir (Smyrna) och börjat annektera stora landområden runt denna ekonomiskt och strategiskt viktiga stad, liksom östra Trakien på den europeiska sidan av Dardanellerna och Marmarasjön. Armenier och kurder skulle upprätta självständiga stater i östra Anatolien. Frankrike tilldelades en stor "inflytandezon" i söder som gränsade till landets NF-mandat i Syrien. Italien, som hade trupper i Antalya på sydkusten, fick en ännu större zon omfattande hela den södra Medelhavskusten och stora områden inne i landet. Istanbul skulle placeras under internationell kontroll och en särskild stormaktskommission bildades med uppgiften att administrera både Bosporen och Dardanellerna. Endast en liten del av Anatolien runt Ankara och en kustremsa vid Svarta havet lämnades kvar till turkarna.

Efter en svår start med militära nederlag lyckades Mustafa Kemal vända utvecklingen. Fler och fler slöt sig till hans trupper och den 24 augusti 1921slogs den grekiska armén tillbaka vid floden Sakarya ungefär åtta mil väster om Ankara. Från det anatoliska höglandet drevs de grekiska trupperna bokstavligen ut i havet vilket innebar slutet på en tretusenårig grekisk närvaro i Mindre Asien. Izmir (Smyrna) återerövrades i september 1922 och de allierade styrkorna vid Dardanellerna drog sig tillbaka utan att riskera en strid med den framryckande turkiska armén. Mustafa Kemal förvandlade på kort tid en hotande nationell katastrof till en triumf. I det vapenstilleståndsfördrag som undertecknades den 11 oktober samma år med Storbritannien, Frankrike, Italien och Grekland gick dessa med på att även utrymma östra Trakien. Den 19 oktober 1921 tågade den nya nationella turkiska armén in i Istanbul.

Det förhatliga Sèvres-fördraget upphävdes och förhandlingar om ett nytt fördrag inleddes i november 1922 i Lausanne. Efter långa förhandlingar undertecknades det den 21 juli 1923. Turkiet blev nu en självständig stat inom de gränser som råder i dag med undantag för provinsen Antakya som efter en överenskommelse med Frankrike år 1937 överfördes från det franska mandatet i Syrien. Som den enda av de under första världskriget besegrade makterna lyckades Turkiet genom Mustafa Kemals agerande förkasta de villkor som segrarmakterna dikterat. Han fick nu tillnamnet Atatürk, (”turkarnas fader”).

Han övertog dock ett land i ruiner. Under balkankrigen 1912-1913 och under första världskriget hade omkring två och en halv miljon anatoliska muslimer, 600 000-800 000 armenier och 300 000 greker mist livet. Anatoliens befolkning hade minskat med 20 procent. I tolv provinser var över 30 procent av de vuxna kvinnorna änkor och stora delar av landsbygden låg öde. Under sitt tillbakatåg från västra Anatolien hade grekerna bedrivit den brända jordens taktik. I Manisa förstördes 13 633 av 14 773 byggnader, i Alaşehir 4 350 av 4 500 byggnader och i Karamürsel 830 av 847 – för att ta några exempel. Till den dramatiska befolkningsminskningen kom sedan ett befolkningsutbyte mellan Grekland och Turkiet som innebar att 1,3 miljoner i många fall turkspråkiga grekisk-ortodoxa, varav 130 000 pontiska greker, mellan åren 1922 och 1924 lämnade de områden i Anatolien där de bott i generationer. Samtidigt flyttade 500 000 muslimer, många med grekiska som modersmål, in från Grekland.

Denna folkomflyttning som riksdagen nu betecknat som folkmord, skedde i Nationernas Förbunds regi och med 1922 års fredspristagare Fridtjof Nansen som förhandlare. Den tjänade senare som modell när 12 miljoner tyskar deporterades från Östeuropa till de av de allierade styrkorna ockuperade resterna av Hitlers tusenårsrike.

Något folkmord drabbade således inte de pontiska grekerna som riksdagen påstår. De pontiska grekerna i Sovjetunionon drabbades emellertid av pogromer som kan ges den beteckningen. I de stora utrensningarna 1936 deporterades 170 000 greker till ett okänt öde i Sibirien och Centralasien. I juni 1949 slog Stalin till på nytt och omkring 100 000 greker greps över en natt för att även de spridas över Centralasien och i bästa fall hamna som tvångsarbetare på bomullsodlingskolchoserna i Uzbekistan.

Detta betraktar riksdagen uppenbarligen inte som folkmord. Exemplen kan mångfaldigas. För att bara ta två exempel, dödades tre miljoner araber och berber under den franska kolonialepoken i Algeriet mellan 1830 och 1962. Mellan 1880 och 1909 massakrerade kung Leopold II av Belgien hälften av invånarna i den så kallade fristaten Kongo som blev hans privata domäner. Trots detta står denne folkmördare staty i Europas huvudstad utan att det tycks bekymra de rödgröna utrikespolitikerna i riksdagen eller folkpartiets utrikespolitiske talesman.

Om inte dessa frågor nu tas upp i riksdagen och jämställs med de osmanska armeniernas och assyrierna/syrianernas öden kan slutsatsen inte bli annan än den att övergrepp som begås av muslimer mot kristna är folkmord men att den brutala franska och belgiska kolonialpolitiken enligt den svenska riksdagen inte är något att bry sig om, utan var en följd av Europas mission civilisatrice - ett uppdrag att ”civilisera” vissa områden.

Riksdagens beslut visar med all önskvärd tydlighet vådan av att politiker tar på sig uppgiften att skriva historia. Detta bör överlåtas till historikerna. Vad som inte bara förvånar utan framför allt förbryllar är att, så vitt jag vet, ingen svensk historiker slagit vakt om sin egen profession och påpekat felaktigheterna i riksdagens beslut om de pontiska grekerna. I stället har några som borde veta bättre förbigått det i sina artiklar om riksdagsbeslutet och därmed gett en ohistorisk historieskrivning legitimitet.

För den som är intresserad av de pontiska och anatoliska grekernas historia rekommenderar jag ”Black Sea” av Neal Ascherson (Jonathan Cape 1995) och ”Twice a Stranger. How Mass Expulsion Forged Modern Greece and Turkey” av Bruce Clark (Granta Books 2006).